Kritik - hot eller möjlighet?

Man brukar säga att det finns två sorters kritik, eller feedback. Positiv och negativ. Enkelt.

Är du bra på att ta kritik? Positiv feedback kan vara nog så svår att ta emot för många av oss. Istället för att säga tack så avfärdar vi med att förminska oss själva eller vifta bort det. Inte kul för givaren. Inte kul för dig.

Men, nu tänkte jag reflektera lite över den negativ kritiken och dess möjligheter.

Hur tar du negativ kritik? Ser du det som just ”negativ” – eller har du förmågan att se kritiken som konstruktiv? Något som är möjligt att göra något bra av och som jag kan utvecklas av eller är du som jag, att det beror lite på vem som ger feedbacken hur jag reagerar på den.

Har du svårt med negativ kritik överhuvudtaget kan du kanske agera lite olika utåt sett beroende på vem som framför den. När du får kritik på jobbet vill du kanske vara professionell och säger ”ok, jag förstår. Jag tar till mig detta och ändrar på detta direkt”. Sen kanske du går hem och känner dig helt förkrossad och ligger vaken och ältar detta om och om igen. Kanske låter du kritiken handla om dig som person, fast den handlade om en sakfråga. Detta tar förfärlig massa energi i onödan. Inte konstruktivt alls. Får du kritik av dina allra närmaste kanske du agerar på ett annat sätt.

För min del har jag svårast att ta feedback från mina nära och kära. 

Länge reagerade jag med att inte ta till mig den och till och med bli antingen arg på dem eller ledsen och tyckte synd om mig själv. I allra värsta fall kanske jag hämnades med att göra påhopp på dem lite senare. Mina kära blev helt tagna på sängen och visste inte vad det handlade om. Själv tyckte jag att jag hade rätt till att bete mig så. Det var ju de som hade varit taskiga mot mig…

Lite skulle de väl tåla om de älskade mig.  Inte så respektfullt. Inte så konstruktivt. Inte så utvecklande. Inte så roligt att vara den som ger feedbacken heller. Rent av taskigt av mig att reagera så. Själv hade jag full rätt att ge feedback tyckte jag. Fast ofta kom den ut i form av klaganden. Måste du alltid…, kan du aldrig…

Men de var ju inte taskiga. De hade brytt sig om mig och ville mig väl och önskade att jag skulle sluta med något som inte var trevligt, respektfullt etc.

En dag föll poletten – ÄNTLIGEN – ned. Inte så länge sedan faktiskt. Det var ju inte så farligt! Jag var ju inte en dålig människa. Jag hade bara lärt mig detta beteende, säkert som någon form av överlevnadsinstinkt när jag var barn. Men som ju inte funkade som vuxen. Detta behöver jag jobba med resten av mitt liv. Jag väljer nu att en mer vuxen version av mig själv får möta kritiken. Ett steg i taget att lära om. Respektfullt. Utvecklande. Friare. Mer gemenskap och inkluderande. Jag kan andas lättare. 

Som jag sagt förut  - ”What you resist persist, what you befriend transcends”.

Ha en underbar mars-helg!

Catherine

PS. Känner du igen dig? Eller har åsikter om ämnet. Snälla, skriv en kommentar (du kan vara anonym). Tack!   DS