Det blir bättre!

Om en dryg månad blir jag 50 år. Mycket tankar snurrar ska du veta. Just idag är jag hemma och förkyld och roar mig med Facebook. Där fick jag ett årtal av en vän att skriva om. So here it goes. 

Knopp på väg att brista...

Jag var 34 år 1997. Bodde i en liten 2:a i Kristineberg, Stockholm med svindlande utsikt över vår vackra stad. Från mitt stora fönster i vardagsrummet såg jag Vattenfestivalens fyrverkerier. 

Jag var singel och rädd för närhet och intimitet. Jag tror  - nej, jag vet idag - att jag var en ganska vacker ung kvinna, men att jag inte fattade det. Jag hade dålig självkänsla. Fast det förstod jag egentligen inte. Begreppet var okänt. Kände mig bara fel i största allmänhet även om det - för det mesta- inte syntes på mig. Känslan av att inte höra till. Att inte passa in. 

Släpp ut mig!

Jobbet var centralt i mitt liv. Det mesta i livet kretsade kring jobbet faktiskt. Där var jag någon, tänker jag idag. Jag var en fanbärare. En kulturbärare. Chefens högra hand. Jag var mer engagerad än vad som var bra - för mig. 

Men jag började känna mig rastlös. Visste inte vad jag ville. Ville absolut något mera. Överallt sökte jag kunskap och svar. Jag förberedde mig för ett par års studier på IHM där jag pluggade kommunikation. Det var rätt på många sätt. Mest rätt av allt då, ändå. Stimulans. Nya intryck. Nya vänner. Nya möjligheter. Nya dörrar att öppna. På sommarsemestern åkte jag på solsemester till någon grekisk ö med Sussie, en singelkompis. 

Livet var på ytan bra och lätt. Men innanför kände jag mig rädd, osäker och saknade både riktning och känsla av meningsfullhet. Jag famlande och trevade. 

Känner mig vissen och har svårt att andas

Så här 16 år senare är jag mer än glad att vara där jag är. Jag är tacksam för allt jag skapat i mitt liv. Jag vet vem jag är. Vad jag vill (för det mesta). Jag står stark, förstår mitt värde och upplever stark meningsfullhet i det jag gör, kärlek och tillhörighet i min familj, bland mina vänner och kollegor. 

Det blir bättre! Det har jag sett till. Jag kan med ärlighet och sanning säga att jag idag både ANDAS LÄTTARE och BLOMSTRAR! Ta-da!

Med kärlek!

Catherine

www.claritycoaching.se